Publicerad 4 kommentarer

Släpp kraven – bli en amöba

Ibland tänker jag att det vore enklare att förklara om det fanns mikroskopiska varelser inblandade. Virus som bekämpas av kroppens vita blodceller. Bakterier som besegras av rätt sorts antibiotika. Eller muterade celler som dödas med cellgifter för en lyckosam utgång och tillfrisknande. Även om cancer så klart inte är något som någon önskar sig, eller ens sin värsta fiende. Men det är en sjukdom där alla förstår vad det handlar om.

Utmattningssyndrom är så luddigt. Så svårt att greppa. Det fungerar inte att sova bra i sju dagar och sedan är du botad. Inte ens bra sömn i månader fungerar. Och ju mer du aktivt kämpar – ju sämre riskerar du att bli. Det är som kvicksand. Kämpar du, så sjunker du. Du måste bemästra förmågan att bara slappna av, andas och lita på att kroppen flyter dig till rätt position för vidare flykt.

Slappna av och släppa kontrollen låter väl enkelt? Ja, om det nu inte vore så att de flesta som drabbas av utmattningssyndrom är som mig: Stort kontrollbehov och prestationsinriktad.

Jag ville bli frisk snabbast av alla som någonsin drabbats av utmattningssyndrom – och då kunde jag inte vara heltidssjukskriven så länge. Det vore ju löjligt svag av mig. Så där lade jag grunden till att min väg tillbaka skulle bli extra lång och snårig.

Men det är bara att inse. Kämpa fungerar inte. Det går inte borra ner huvudet, dra upp axlarna och knata i motvind uppför bergstoppen. Kroppen och hjärnan orkar inte. Vila, backa, sluta bli så jävla investerad i allt du gör. Släpp kraven, bli en amöba. Ett flytande intet som svävar fram i vardagen.

Kanske inte riktigt så mörkt. Men ni förstår vad jag menar. Jag behöver lära mig att flyta, inte att simma snabbare.

Publicerad Lämna en kommentar

Tant Gröns förunderliga Sverigeresa

foto-2016-11-26-15-05-31-1Hon föddes i ett arbetsrum i byn Lillsjöhögen utanför den sagolika och idylliska staden Östersund. Hon bestod tidigt av en massa linjer, men växte sig snart färgstark och grann med gröna trianglar av olika nyanser. I hennes kärna var det svarta och blå trianglar och kvadrater som bildade en skogstordyvel. Hon kände sig inte riktigt som en gräsbagge, vilket var det namn hon fått av sin skapare.

Med tiden blev det bestämt av hennes skapare att hon skulle få flytta hemifrån och lämna den lilla byn till förmån för storstadens lockelser. Göteborg minsann. Eller Mölndal om en ska vara mer exakt. Hennes nya familj gav henne namnet Tant Grön, vilket hon tyckte kändes både lämpligt och bra.

Det här med att vara exakt visade sig vara rätt viktigt ute i stora världen. För när skaparen skulle skicka Tant Grön på hennes resa till sitt nya hem så blev det fel. Riktigt mycket fel. Ett postombud hade det stressigt och skrev in fel adress på lappen som bildligt talat skulle hängas runt Tant Gröns hals. Hon skickades i stället till skaparens svärmor i Umeå.

Så började Tant Gröns förunderliga Sverigeresa. Klockan 23:18 på måndagen den 28 november checkade hon in på en postterminal i Umeå. Ett sms skickades till fel familj.

I Jämtland satt skaparen och insåg det som skett och ringde till Det Statligt Ägda Postbolaget. Hon ville ändra namnet på den som skulle få ta emot Tant Grön. Hon hade ju fått åka 38 mil åt fel håll.

Kundtjänsten på Det Statligt Ägda Postbolaget förklarade att en sådan ändring minsann skulle kosta pengar. Något som skaparen verkligen inte ville betala. Så ett så kallat Ändrat Förfogande genomfördes. Allt var lugnt. Tant Grön skulle få stanna ett dygn i den där terminalen i Umeå, men snart skulle hon vända söderut och få träffa sin nya familj.

Fast på onsdag stod hon kvar där. Det kunde skaparen se via det finurliga systemet att spåra saker som transporteras av Det Statligt Ägda Postbolaget. Så skaparen ringde kundtjänsten igen på Det Statligt Ägda Postbolaget och fick veta att adressen på mottagaren må ha blivit ändrat, men inte namnet. Så fler sms fortsatte att skickas ut till fel mottagare. Nu skulle dock alla fel rättas till och Tant Grön äntligen få lämna terminalen. Men se – det skulle kosta pengar att rätta till felet. Men se det ville inte skaparen gå med på. Ännu en Ändrat Förfogande genomfördes och beskedet var att Tant Grön skulle få stanna 24 timmar till i terminalen.

foto-2016-11-24-18-10-57Klockan 15;55 på onsdag 30 november stod det äntligen att Tant Grön transporteras till ny mottagare på skaparens begäran. En minut senare stod det plötsligt att hon skulle skickas hem till Jämtland igen.

Nu var det torsdag 1 december. Nedräkningen inför julen hade börjat på allvar. Tant Grön undrade dystert om hon skulle få fira sin första jul alldeles själv. Det kunde väl ändå inte vara rätt?

Skaparen ringde återigen kundtjänsten på Det Statligt Ägda Postbolaget. Det visade sig att spårning av Tant Grön inte hade genomförts. Hon behövde efterlysas och en beskrivning av hennes storlek och resekläder fick lämnas in. Hon var 1,3 meter hög, klädd i brun kartong med lite rester av röd tejp med vit text. Återigen fick det lämnas in korrekt adress och namn på den nya familjen.

Nu skulle det skickas ut ett mejl till skaparen med bekräftelse på det arbete som nu skedde. Något sådant mejl kom aldrig varpå skaparen helt enkelt placerade sig modigt i ännu en lång, en väldigt lång, telefonkö. Där informerades skaparen om att någon spårning inte inletts och att hon borde ta det lugnt och avvakta lite.

I Umeå stod Tant Grön fortfarande kvar. Vi vet faktiskt inte riktigt var. Om hon behövde letas efter eller om hon bara stod lutad mot en vägg och stilla undrade över allt som pågick.

På torsdag kväll klockan 21:48 gick det att läsa att Tant Grön var på väg. Samma klockslag noteras det att postnumret är felaktigt.

Fredag 2 december pratar skaparen med Det Statligt Ägda Postbolaget igen. Och får beskedet att ha en trevlig helg och avvakta lite till. För nu hade det minsann tillsatts En Handläggare. Det Statligt Ägda Postbolaget passade på att den eftermiddagen leverera hem en faktura till skaparen. Hon blev rätt irriterad och ringde ånyo Det Statligt Ägda Postbolaget. Hon satt 42 minuter i telefonkö för att få veta att den enheten som kunde hjälpa henne Bestrida Fakturan hade gått för dagen. Trevlig helg!

foto-2016-11-14-15-40-43Tant Grön bara stod. Efter fem dagar på terminalen i Umeå kändes det rätt hopplöst. Men så plötsligt började det hända saker på söndagen. Hon fick äntligen lämna terminalen och klockan 16:02 4 december anlände hon till Örebro. En helt ny stad. Nu var hon längre söderut än hon någonsin varit förut. Den stora frågan var ändå kanske vart hon var på väg? Fortsätta söderut eller möjligen åter vända norrut.

Hemma i Jämtland lyckades skaparen få fakturan för det Ändrade Förfogandet struken. Tant Grön anlände på måndagsmorgonen klockan 4:03 till Härryda och sedan kördes hon till Västra Frölunda. Där blev det dags att återigen stå i en terminal och vänta. Tänk så mycket betonggolv jag har sett, kanske Tant Grön förstrött funderade.

Tisdag 6 december nås skaparen av ett mejl från Det Statligt Ägda Postbolaget. Det visar sig att det fortfarande står fel namn på adresslappen på Tant Grön. Men det ska minsann fixas direkt. För annars kan ju inte den rätta personen hämta ut henne. Flera sms passades på att skickas till fel mottagare för att hon skulle hämta ut Tant Grön.

På Hulda Mellgrens gata 5 stod hon nu och väntade. Det var tisdag eftermiddag. Det hade gått mer än en vecka sedan hon skickades iväg från Östersund. Men nu var det nog nära. Klockan 20:20 landade hon i sitt nya hem. Vilken förunderlig resa det varit!

Publicerad Lämna en kommentar

En tankemässig rundgång

svart-vit-9141832186_b0bdc3fc63_oLivet. Evigheten. Och utmattningssyndrom. Allt tar så lång tid plötsligt. Frustrationen och irritationen över det är gigantiskt.
Lyssna på kroppen säger någon. Varför lyssna på någon som vill gå i snigelfart? Någon som plötsligt inte kan minnas exakt allt. Någon som ibland har svårt förstå hur en får igång pumpen på tankstället.
Jag vill vara mig själv igen. Inte den hyperaktiva och överpresterande versionen. Men mer mig själv. Ni vet, hon som har tålamod, som kommer ihåg saker och som faktiskt orkar vara med – här och nu.

Så vad gör jag? Tjurar över att jag är febrig och förkyld och går på jobbet ändå. Kroppen protesterar men hjärnan vägrar lyssna. Bra Linda. Jättebra.

Publicerad Lämna en kommentar

Allt är inte gräs och gröna skogar

img_2849Ibland händer det sig att en vill prova fota något annat än det som lever i skog och mark. Så i detta fallet gav jag mig på lite pärlor med macrot i högsta hugg. Fotograferingen skedde så klart i min fotostudio – alltså under köksfläkten.

img_2730Jag testade fota både lite större och lite mindre pärlor. Jag använde mestadels mitt fasta 50 mm och så raynoxlinsen på. Jag tycker att det blev rätt cool! Speciellt när jag fotade de riktigt små pärlorna.

img_2869 img_2766

Publicerad Lämna en kommentar

Om mänskliga skyldigheter

siluetterDet här med mänsklighet. Det är knepiga saker. När ett plan störtar så brukar det talas om att det berodde på den mänskliga faktorn.

Det var inte datorerna eller maskinerna som var den felande länken. Det var människorna som inte skötte sina jobb. För de var mänskliga och det är väl alltid något fel. Eller?

Det gjordes en rolig stand up om det på Släng dig i brunnen för en evighet sedan. Jag skrattade så jag grät. Men det var sådan där humor som också sved.

Men jag började fundera i de banorna återigen nu ganska nyligen. Hur kan det vara dåligt att vara mänsklig? Att tveka, att vela, att bry sig, att känna och att drömma. Samtidigt är medmänsklighet något fint. Jag blir alldeles förvirrad.

Samtidigt är det så i dagens samhälle att mänsklighet och medmänsklighet inte är något som alltid lyfts fram som något bra. Finns det någon rättighet att kräva andras medmänsklighet? Att be om skydd och hjälp när krig och svält härjar. Att be om hjälp när en inte längre kan hjälpa sig själv.

Det talas om mänskliga rättigheter. Och det finns regler om hur krig ska skötas. Inte direkt så att någon bryr sig om någondera av dessa.

Det bästa vore kanske att införa mänskliga skyldigheter. Vi som människor har som skyldighet att försöka nå våra drömmar, att bry oss om varandra och att hjälpa den som är i nöd. Att skyldigheten inte är att alltid i första hand tänka på oss själva och våra närmsta i första hand. En nog så svår sak.

Sak samma. Världen faller i bitar. Något måste göras. Men det vete fan eller gudarna vad.

Publicerad 8 kommentarer

Who are you?

image1
Yes, I do have a pencil with a rubber fox. It seems appropriate.

Hello my dear readers. I’ve noticed that I have quite a lot visitors to this page from other countrys than Sweden. So now I’m curious about who you are. Please write a comment and tell my a little about yourself. Gör gärna det ni svenska besökare med! Det är roligt att få veta lite mer om er som tittar förbi lite titt som tätt.

Here is a top list of the most frequent visitors (it’s a list based on a persons ip-adress).

Skarmklipp

 

Publicerad 4 kommentarer

Med tröttheten som ständig följeslagare

gluttsnappaHej. Jag heter Linda Hedenljung och jag har utmattningssyndrom. Det slog till i slutet på februari i år. Den där väggen som alla pratar om. Den som alla bara säger liksom bara dyker upp. Fast så är det faktiskt inte, i alla fall inte för mig. Det är som om jag i slow motion de senaste uppemot fem åren har sett den komma. Den dyker inte bara upp. Jag har vetat om att den finns där framme och jag har försökt svänga, men det har inte gått.

Jag älskar mitt jobb. Jag brinner för mitt jobb. Jag är övertygad om att jag gör skillnad i världen. Det är en förmån att få känna så, men också en fara. För inget är viktigare än jobbet. Inte din kropps signaler om att den är trött. Inte din hjärnas signaler. Jag minns en period för säkert 8 år sedan då jag inte kunde hitta de rätta orden och prata ordentligt när jag kom hem från jobbet. Jag skrattade lite förläget åt det då. Men jag visste att det var ett varningstecken. Jag valde att ignorerade det.

I det skedet av mitt liv var det bara jag, maken och två hundar. Jag kunde krascha varenda helg och liksom tokladda. Jag var ute mycket i skog och mark, sprang flera mil i veckan. Jag återhämtade mig hela tiden. Det är var jag trodde då och kanske var det fel.

Nu med två små barn går det inte att panikladda på helgerna. Mina krav på mig själv som förälder och som journalist är stora. Jag är typisk duktig flicka och en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Så det har blivit som det brukar bli. Jag har anat väggen. Tagit en veckas semester medan barnen och maken hälsar på barnens farmor. Jag har bara existerat på mina villkor och lyckats bromsa lite på vägen mot den där satans väggen. Men jag har inte lyckats vända på allt. Det har bara varit en sorts kortvarigt andrum förrän jag varit på väg i samma fart åt samma håll igen.

Och i februari möttes vi. Jag och den där saken som ingen vill möta. Självinsikten att nu går det inte längre. Jag orkar inte längre. Jag hade slutat sova ordentligt, hade svårt att äta, drabbades av yrsel och hjärtklappning. Panik över att inte hinna med/komma ihåg allt. Och ett ständigt behov av att få vara i fred. Lämna mig ensam. Jag ville bara ligga i ett mörkt rum. Känslan av att inte orka vara vaken mer än några timmar i taget.

Jag tänkte att det skulle räcka med en veckas sjukskrivning. Det blev fler. Många fler. Nu arbetar jag 25 procent sedan några veckor tillbaka. Och det är precis vad jag orkar. Tror jag. Det värsta, eller det bästa, med krocken är den ständiga självrannsakan som pågår. Orkar jag detta? När blir jag pigg igen? Kommer jag någonsin att bli densamma? Så nu övar jag på att be om hjälp och att säga nej. Och jag försöker låta bli att titta för långt framåt. En dag i taget. Ett steg i taget från väggen och se till att inte springa så att en vänder 180 grader och dundra tillbaka åt fel håll.