gluttsnappaHej. Jag heter Linda Hedenljung och jag har utmattningssyndrom. Det slog till i slutet på februari i år. Den där väggen som alla pratar om. Den som alla bara säger liksom bara dyker upp. Fast så är det faktiskt inte, i alla fall inte för mig. Det är som om jag i slow motion de senaste uppemot fem åren har sett den komma. Den dyker inte bara upp. Jag har vetat om att den finns där framme och jag har försökt svänga, men det har inte gått.

Jag älskar mitt jobb. Jag brinner för mitt jobb. Jag är övertygad om att jag gör skillnad i världen. Det är en förmån att få känna så, men också en fara. För inget är viktigare än jobbet. Inte din kropps signaler om att den är trött. Inte din hjärnas signaler. Jag minns en period för säkert 8 år sedan då jag inte kunde hitta de rätta orden och prata ordentligt när jag kom hem från jobbet. Jag skrattade lite förläget åt det då. Men jag visste att det var ett varningstecken. Jag valde att ignorerade det.

I det skedet av mitt liv var det bara jag, maken och två hundar. Jag kunde krascha varenda helg och liksom tokladda. Jag var ute mycket i skog och mark, sprang flera mil i veckan. Jag återhämtade mig hela tiden. Det är var jag trodde då och kanske var det fel.

Nu med två små barn går det inte att panikladda på helgerna. Mina krav på mig själv som förälder och som journalist är stora. Jag är typisk duktig flicka och en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Så det har blivit som det brukar bli. Jag har anat väggen. Tagit en veckas semester medan barnen och maken hälsar på barnens farmor. Jag har bara existerat på mina villkor och lyckats bromsa lite på vägen mot den där satans väggen. Men jag har inte lyckats vända på allt. Det har bara varit en sorts kortvarigt andrum förrän jag varit på väg i samma fart åt samma håll igen.

Och i februari möttes vi. Jag och den där saken som ingen vill möta. Självinsikten att nu går det inte längre. Jag orkar inte längre. Jag hade slutat sova ordentligt, hade svårt att äta, drabbades av yrsel och hjärtklappning. Panik över att inte hinna med/komma ihåg allt. Och ett ständigt behov av att få vara i fred. Lämna mig ensam. Jag ville bara ligga i ett mörkt rum. Känslan av att inte orka vara vaken mer än några timmar i taget.

Jag tänkte att det skulle räcka med en veckas sjukskrivning. Det blev fler. Många fler. Nu arbetar jag 25 procent sedan några veckor tillbaka. Och det är precis vad jag orkar. Tror jag. Det värsta, eller det bästa, med krocken är den ständiga självrannsakan som pågår. Orkar jag detta? När blir jag pigg igen? Kommer jag någonsin att bli densamma? Så nu övar jag på att be om hjälp och att säga nej. Och jag försöker låta bli att titta för långt framåt. En dag i taget. Ett steg i taget från väggen och se till att inte springa så att en vänder 180 grader och dundra tillbaka åt fel håll.