siluetterDet här med mänsklighet. Det är knepiga saker. När ett plan störtar så brukar det talas om att det berodde på den mänskliga faktorn.

Det var inte datorerna eller maskinerna som var den felande länken. Det var människorna som inte skötte sina jobb. För de var mänskliga och det är väl alltid något fel. Eller?

Det gjordes en rolig stand up om det på Släng dig i brunnen för en evighet sedan. Jag skrattade så jag grät. Men det var sådan där humor som också sved.

Men jag började fundera i de banorna återigen nu ganska nyligen. Hur kan det vara dåligt att vara mänsklig? Att tveka, att vela, att bry sig, att känna och att drömma. Samtidigt är medmänsklighet något fint. Jag blir alldeles förvirrad.

Samtidigt är det så i dagens samhälle att mänsklighet och medmänsklighet inte är något som alltid lyfts fram som något bra. Finns det någon rättighet att kräva andras medmänsklighet? Att be om skydd och hjälp när krig och svält härjar. Att be om hjälp när en inte längre kan hjälpa sig själv.

Det talas om mänskliga rättigheter. Och det finns regler om hur krig ska skötas. Inte direkt så att någon bryr sig om någondera av dessa.

Det bästa vore kanske att införa mänskliga skyldigheter. Vi som människor har som skyldighet att försöka nå våra drömmar, att bry oss om varandra och att hjälpa den som är i nöd. Att skyldigheten inte är att alltid i första hand tänka på oss själva och våra närmsta i första hand. En nog så svår sak.

Sak samma. Världen faller i bitar. Något måste göras. Men det vete fan eller gudarna vad.