Det var en gång en lite skogstokig tant som såg en sådan fin fågel på baksidan av sitt hus. Det var en tofsmes, så liten, söt och tuff. Men den var så långt borta – aldrig att hon lyckades få en vettig bild på den. ”Varför bråkar du så” kunde den lilla tanten höras muttra.

Vintrarna kom och gick. Åren likaså – och tofsmesparet fortsatte hälsa på mestadels när snön låg vit på marken. Den lilla tanten fortsatte att glädjas och vredgas. Skulle det vara så att hon aldrig kom nära den fina fågeln?

Nu var inte tanten av det slaget att hon kastade in handduken. Hon tog helt enkelt ett lakan och spände upp mellan två smala små träd nära fågelmatningen. En trädgårdsstol ställdes också fram.

Här skulle hon kunna gömma sig fint, med ett lakan över huvudet och vilandes på de små trädens kronor och vips skulle det bli ett litet gömsle minsann.

Det var precis så att stativet och tanten fick plats. Vinden greppade tag i lakanen och viftade omkring dem. Till sist var det faktiskt mest så att den lilla tanten liknade ett spöke mitt på blanka dagen. Men vad spelar det för roll när drömmen äntligen blev sann?

Se där! Där är du ju! Den söta och tuffa tofsmesen landade snällt bara en bit från gömslet och kameran fick löpa amok och ta bild efter bild. Den satte sig till och med precis där jag ville ha den. Vilken lycka! Vilken seger för arbetsmoralen!

Nu tänker ni kanske att det är slutet på denna saga? Det kunde det ha varit. Om det inte vore för det faktum att någon dag därefter så beslöt sig tofsmesen att börja besöka matstationen alldeles utanför köksfönstret. Dit den aldrig tidigare vågat. Kanske kände den att slaget var förlorat och nu kunde den bara ge upp? Tanten hade ju redan fått sina bilder. Så den här bilden är tagen genom fönstret och utan gömsle.