Strålande solsken och vindstilla. Snö som långsamt smälter bort och avslöjar exakt hur mycket kottar och grenar som fallit ned under vinterns stormar. I dag fick jag också äran att fånga en snösparv på bild. Det har jag inte gjort förut!

Annars kanske ni märkt att jag varit mer än lovligt frånvarande här det senaste året. Det har varit fullt upp med jobbet och livet. Jag hann med en utställning i höstas på Galleri Renee. Och lunginflammation. Just det sistnämnda hade jag gärna sluppit. Nu när våren kommer så kanske det blir lite mer tid och ljus för att fota mer. Och jag måste hinna klart med en tavla inför en samlingsutställning i maj.

Det var en gång en lite skogstokig tant som såg en sådan fin fågel på baksidan av sitt hus. Det var en tofsmes, så liten, söt och tuff. Men den var så långt borta – aldrig att hon lyckades få en vettig bild på den. ”Varför bråkar du så” kunde den lilla tanten höras muttra.

Vintrarna kom och gick. Åren likaså – och tofsmesparet fortsatte hälsa på mestadels när snön låg vit på marken. Den lilla tanten fortsatte att glädjas och vredgas. Skulle det vara så att hon aldrig kom nära den fina fågeln?

Nu var inte tanten av det slaget att hon kastade in handduken. Hon tog helt enkelt ett lakan och spände upp mellan två smala små träd nära fågelmatningen. En trädgårdsstol ställdes också fram.

Här skulle hon kunna gömma sig fint, med ett lakan över huvudet och vilandes på de små trädens kronor och vips skulle det bli ett litet gömsle minsann.

Det var precis så att stativet och tanten fick plats. Vinden greppade tag i lakanen och viftade omkring dem. Till sist var det faktiskt mest så att den lilla tanten liknade ett spöke mitt på blanka dagen. Men vad spelar det för roll när drömmen äntligen blev sann?

Se där! Där är du ju! Den söta och tuffa tofsmesen landade snällt bara en bit från gömslet och kameran fick löpa amok och ta bild efter bild. Den satte sig till och med precis där jag ville ha den. Vilken lycka! Vilken seger för arbetsmoralen!

Nu tänker ni kanske att det är slutet på denna saga? Det kunde det ha varit. Om det inte vore för det faktum att någon dag därefter så beslöt sig tofsmesen att börja besöka matstationen alldeles utanför köksfönstret. Dit den aldrig tidigare vågat. Kanske kände den att slaget var förlorat och nu kunde den bara ge upp? Tanten hade ju redan fått sina bilder. Så den här bilden är tagen genom fönstret och utan gömsle.

Fågelmatningen har slutat och i och med det har det blivit mycket lugnare på baksidan av huset. Nu syns björktrastar skutta runt på gräsmattan och den svart vita flugsnapparen har bråda dagar. Jag kan drömmande tänka tillbaka till höstdagar och vinterdagar då det var värsta rusningen till fågelmaten. Nötskrikan, som jag fotat genom källarfönstret, kunde dundra in och halv skrämma livet ur talgoxarna. Nu är de också borta. Och sommaren har ännu mycket att bevisa om vädret fortsätter så här.

Det har kommit en del sjöfåglar till Kråksjön nu. Det finns knipor, fiskmåsar, fisktärnor, sångsvanar och storskrakar. Kanske kan jag ha skymtat en småskrake nu på morgonen med. Men framförallt har en av de snyggaste fåglarna i Sverige anlänt – Storlommen. Den är helt grafiskt fantastisk! En sober färgsättning i svart, vit och mörkt brun. Men ränderna, ack, de fantastiska ränderna, sätter den här fågeln i en klass för sig själv.

Jag letade igenom en låda i förrådet fylld med gamla saker jag sparat. Ett troll i lera med glaserad vit studentmössa, en pärm med utklipp från min tid som idrottare och gamla mynt och sedlar. I lådan låg också en liten oval plåtask med en blomma på locket. I asken låg en fjäder från en påfågel.

Om jag minns rätt hittade jag den fjädern i Margaretaparken i Malmö. En liten park som ligger i utkanten av Pildammsparken. Det borde ha varit 90-tal. Nåväl. Fjädern är fortfarande fantastiskt fin och jag fick lust att testa fotografera den i min ”fotostudio” (alltså under köksfläkten). Jag har använt mitt 70-300mm objektiv tillsammans med macrolinsen raynox dcr-250, som jag skriver mer om HÄR.