Det har återigen varit en fantastiskt fin dag. Jag har krattat klart tomten och ignorerar för närvarande det faktum att rabatterna borde rensas och gamla växter i dem ansas. I stället njöt jag av kvällens solnedgång. Solen sken genom lager på lager av moln som dämpade skenet så mycket att det utan problem gick att titta rakt på den. Jag gillar när solen är lite svagare än vanligt.
Höst, färgexplosioner både på träd och under solnedgångar.
Jag har varit rätt avigt inställd till fotograferandet ett tag nu. Vet inte riktigt vad det sitter i, eller jo, det vet jag. Jag avskyr min kamera och blir bara frustrerad av den. Men man tager vad man haver. Och just nu i eftermiddags tyckte yngsta barnet att hon skulle uppmärksamma mig på färgprakten ute och jag följde glatt med på en liten fotostund. Hon med sin lilla kamera, jag med min något större.
Ibland är det lätt att hamna i en tunnel och liksom bara se det en gör. Som att försöka måla klart en havsörn. Men så fylls rummet av ett rosa sken och jag tittar ut. Verkligheten knackade på och jag gick ut.
Jag kanske slängde ett getöga ut genom fönstret. Jag kanske struntade i middagen och rusade ut på balkongen. Jag kanske sedan slet åt mig kameran och sprang ut på udden. Högst troligt. Orsaken till varför kan ses i bilderna.
Det var minus fyra grader ute i morse. Dimman låg ändå inte så tät över Kråksjön. Den har väl långsamt börja kylas ner. Solens första strålar jagade bort dimman snabbt och spred ett gyllene sken över de höstfärgade löven på andra sidan sjön. Om det var vackert? Ja, mer än ord kan beskriva. Därför blir det i stället massor med bilder. Precis som vanligt.
Det är den där tiden på året. Då färgerna i naturen slåss om uppmärksamhet. Den tiden på året då Kråksjön breder ut sig spegelblank och stilla för att låta solens sista strålar skapa ett färgfyrverkeri på både vatten och himmel. En tid att njuta av och att minnas. De mörkare tiderna är på väg. En slags fröjd även det. Men nu ikväll låter jag mig frossa i rosa och tänka på gnistrande snö och becksvart mörker någon annan gång.
Jag hittar inte riktigt rätt ord denna morgon. Det är måndag och lite småkyligt i luften. Det talas om sommarvärme senare på dagen. Ute på Kråksjön ligger dimman först tät för att sedan långsamt smälta bort i de första solstrimmorna. Det är magiskt och jag har använt de orden tidigare.
Men jag vet faktiskt inte riktigt vad jag annars ska skriva. Så jag slutar försöka och visar i stället de bilder jag tog på väg från hemmet och ut på 87:an. Det blev fyra stopp för det gick bara inte att låta bli.
Ute på Kråksjön dansar älvorna i dimman på vattenytan. Dimman glider i vågor över vattnet och solens första strålar ger ett gyllene sken åt trädtopparna. Det är en magisk stund och ack så kort. En liten stund senare och allt är jämngrått. Älvorna är borta och likaså det guldfärgade ljuset.
En del dagar bara är som de är. Just den här dagen är tack och lov på väg mot sitt slut. Och vilket slut sedan. En himmel som stod i brand. Kanske ett slags salut över att ännu en dag läggs till handlingarna. Jag tittar och njuter. Stillhet är bra. Mörker är bra.
En dags slut i fem bilder. Det låter väl lagom?
