Hösten har länge varit min favoritårstid. Så länge som jag kan minnas faktiskt. Det är något med krispigheten i luften, med de starka vindarna och färgerna.Men det har jag nog varit inne på förut. Det finns en skönhet i naturens förfall och förberedelse inför vintern. Någon gång under gymnasiet så skrev jag en uppsats i ett nationellt prov om just höstens förträfflighet. Det var ett enkelt område att skriva om för mig.

I den så skrev jag snabbt ihop en dikt inspirerad av en bok jag hade om de hotade fåglarna. I den fanns en bild på en anka som blev nedsmetad av läckt olja på vattenytan. Hemskt. I bildtexten stod det att ankan liknade en svan i sin dödskamp.

Jag är kanske något morbid av mig, men i alla fall. Den där bilden etsade sig fast i mitt sinne och kom att bli en liten inspiration för mitt livs första dikt. Är du nyfiken på den? Jag ska dela med mig. Men skratta inte alltför mycket.

 

”Likt ankan som i sin dödskamp förvandlas till en svan, förvandlas skogen om hösten till Edens lustgård”

Ja, kanske inte så mycket en dikt. Men det var i alla fall ett försök. Och andemeningen står jag fortfarande fast vid. Hösten är paradiset. Det finns en skönhet i förfall. Och min uppmaning till er är att se till att njuta av de få veckor som hösten skiner som starkast.

 

Världen blir mer färgsprakande på hösten. Speciellt rönnarna och lönnarna. Det rimmar kanske lite tokigt så där. Men det är ju sant. Jag har inga lönnar att fota på gården, men väl några små rönnar. Och bilder som bevis på deras ljuvliga höstdräkt.

Det finns många saker jag är svag för. Choklad, trocadero, vampyrer och skalbaggar är några av dessa saker. En annan sak är sten. Jag älskar stenhus och stenmurar. Det ska såklart vara natursten. Något annat duger inte.

Häromveckan tog familjen och jag oss en lång utflykt ända upp till Gråsjön. Det ligger bortanför Kallsedet och det tog rätt många timmar att köra dit. Vad det var som lockade? Skifferladugårdar från 1800-talet.

Det fanns två stycken med intakta väggar och några fler som var mest stenhögar. Det var makalöst att strosa runt i fjällnära miljö och se dessa skifferstenar som mödosamt staplats till väggar. Naturen vill ta över men området sköts av Länsstyrelsen i Jämtlands län för att vi ska kunna få njuta av dessa underverk. Vägen dit stängdes i och med ripjaktens start. Från allmän väg är det cirka 5 kilometers vandring när vägen är stängd, då den är öppen handlar det om 400 meter till första skifferladugården.

Var förvarnade. Nu kommer en bildkavalkad nästan utan dess like.

Det finns platser som är magiska på något sätt. En sådan plats är Nästmyren utanför Fugelsta, Jämtland. Det är ett Natura 2000-område och här finns det tre arter som är starkt hotade. Gräsängen vårdas som på gammal tid och då frodas brunkulla, violett guldvinge och Jämtlandsmaskrosen. I Jämtland finns över 300 hotade arter – läs mer här.

Jag hade till och med förmånen att få se ägg lagda av den violetta guldvingen och det är inte alla förunnat.

Den låga växtligheten gör att artrikedomen blir enorm. Som sagt – det är en magisk plats. Besök den med andakt och försiktighet. Håll er till de spångade lederna!

Så här är läget. Det är min hemsida och jag bestämmer här. Alltså kan det blir så att ett inlägg nästan helt och hållet innehåller bilder på fluffig, fin, fantastik ängsull!

Jag menar. Titta bara på de fina vita fluffiga bollarna! Jag har velat stanna till och fota dessa ett par år nu. Faktisk. Det låter ganska galet, men det är helt sant. Och i dag tog jag itu med situationen och gick loss med kameran.

Det fanns annat på ängen med. Som en myrtrollsända, troligen en myrpärlemorfjäril, lite hjorttronblommor och sådan. Ett vackert stopp vid vägkanten längst med en grusväg.

Utanför byn där jag bor håller en gammal fäbodvall på att fräschas upp och göras till ett mysigt utflyktsmål. Lungrebodarna ligger i anslutning till en pilgrimsled och här finns en källa. Jag hälsade på för första gången i dag och tittade väl mest på allt annat än själva stugan. Typiskt skogstokigt beteende.

Det är väldigt vackert på platsen med en porlande bäck och fina blomsterängar. Jag såg en hel hög med skogsvioler, rödblära och fick fotat årets första trollslända. Det var en röd flickslända som jag nu kan kryssa.

Inne i stugan pågår arbetet med att få allt fint och prydligt. Jag passade på att i alla fall ta en bild på kaffeburken ovanför elden. Stämningsfullt och fint. Hit ska jag återvända och då gå den 1,2 kilometer långa sträckan av pilgrimsleden som går på Ösjöns bortre sida, sett från 87:an.

Någonstans i en gammal skog finns en stubbe som grunnar.
Funderar på det som varit och det som komma skall.
Hur sakernas tillstånd har förändrats och över alla tiders olika visdomens brunnar.
För henne började livet som ett skott i alla fall.

 

Hon växte och sträckte sig mot himmelen och solens varma sken.
Det var en tid då världens olika väsen förstod hur allt hängde samman.
Att vi alla var en tråd i verklighetens väv och tidens cykliska funktion den härskande idén.

 

Det var en tid då skogsrå och Näkten i skogen fanns.
En tid då det gällde att inte bara ta utan också ge.
Det räckte inte med att trycka på en gilla-knapp för att få livets plus och minus i balans.
Kanske allt nu skiner i glömskans milda sken och det här inte är en verklighetens minnenas odyssé.

 

Men tiden gick som den alltid gör och insikten om alltings helhet försvann.
Ack och ve denna förlust.
Google blev folks bästa vän och trots det konspirationsteorierna mark vann.
Trädet växte och kände trots allt en stark livslust.

Men så en dag stod de tre nornorna där redo med sin sax.
De skulle klippa av trädets livstråd och hennes stam bli till ved.
Kom min kära viskade de – nu är det dax.
Trädet strävade emot, krängde och vred.

 

Men inget hjälpte då vinden oförtrutet i henne drog.
Trädet välte och föll med ett mäktigt brak.
Det var först dagen efter som hon i någon mening dog.
Hennes kropp delades upp till ljudet av gnisslande knak.

 

Var det någon som de ljuden med sina öron kunde förnimma?
De tvistar de lärde alltjämt om.
Filosofi hit och filosofi dit – inte hjälper det en själ ur sorgens dimma.
Slutet så hastigt och utan förvarning kom.

I hennes bitterhet har hon sett tiden gå.
Från att människorna lät sig styras av årstiderna är det nu mobiltelefonen som har tagit makten.
Naturens rytm och livsande lyssnar ingen längre på.
Facebook, Instagram och vikten att hålla den perfekta fasaden är nu det som håller takten.

 

Tick tack – tiden går runt på klockan och samtidigt framåt.
Tiden ses som vår fiende något som det alltid är brist på.
Skynda, hetsa, tjäna mer för att kunna köpa mer grannlåt.
Det är den här tidens allena rådande propå.

 

Men vad vet väl hon – en gammal stubbe?
Hon vill bara att vi stannar och lyssnar på vinden som susar.
Trädet tänker att hon låter som en gammal gubbe.
Men hör på strömstarens kvitter i forsen som brusar.

Lyssna på naturens andetag och koppla av.
Idag lever ni på lånad tid då det tärs förfärligt på naturens kapital.
Du människa är inte världens nav.
Lyssna innan Urd, Verdandi och Skuld kommer till dig med saxen och granskar din livsgärning och dina samvetskval.

 

Än är det inte försent att rätta det som är fel.
Skala av, skala bort och låt naturen dig lugna.
I skogarna finns allt som kan göra världen och dig hel.
Bara andas och inse att vi alla till mer eftertanke är tvungna.Bilderna som fått illustrera den här lilla sagan är lämpligt nog tagna i en biotopskyddad skog.

Det var bara häromveckan som jag tog en sväng på en grusväg som går längst med Indalsälven precis ovanför Midskogs kraftverk. Vattnet var öppet med det låg stora sjok med is på strandkanterna.

Den sista kvarlämningen efter vintern kämpade på i solen. Sedan dess har det hunnit snöa lite till, men allt töade bort. Det är ändå något visst med dessa isflak som långsamt krympte en smält vattendroppe i taget.

Ibland händer det att även inbitna skogsmänniskor söker sig till storstaden. Och när det vankas blommande körsbärsträd i Stockholm är det lätt att hitta fler naturfanatiker. Det var enormt mycket människor som ville ta selfies vid körsbärsträden eller bara fota blommorna. Jag var inte ett dugg annorlunda. Jag hoppas ni hänger med på ett väldigt långt inlägg.

Det var mycket måsfåglar som svävade ovanför trädtopparna. Men jag ville hitta en fågel som satt bland blommorna och efter lite letande hittade jag en söt blåmes. Visst är den enormt söt bland alla rosa blommor?

Efter svängen bland träden letade vi oss bort mot slottet. Jag hoppades få skåda en knölsvan och på så sätt få fotokryss nummer 98. Det såg inte ljust ut med bara gräsänder, knipor och en och annan duva.

Men ska den som ger sig. En knölsvan kom simmandes och wohoo!

Jag försökte också fota de snabbflygande fisktärnorna. Det kändes rätt häftigt att få slottet som bakgrund.

Jag fick ju även fota lite stadsvyer. Men bara två. Någon måtta får det faktiskt vara.

Sedan blev det ännu mer fåglar. Gråsparvar och en storskrake.

Och så plötsligt. Vad är det där? En trut av något slag? Och jodå – en silltrut och kryss 99 satt som en smäck.

Det visade sig sedan till min stora förvåning att jag inte hade kryssat tamduva så väl inne på hotellet kunde jag glatt konstatera att jag nått 100 kryss. Men dessförinnan hann jag fota en kanin i Humleparken och vitsippor. Inte illa för någon timmes vandring i storstaden!