Ibland tänker jag att det vore enklare att förklara om det fanns mikroskopiska varelser inblandade. Virus som bekämpas av kroppens vita blodceller. Bakterier som besegras av rätt sorts antibiotika. Eller muterade celler som dödas med cellgifter för en lyckosam utgång och tillfrisknande. Även om cancer så klart inte är något som någon önskar sig, eller ens sin värsta fiende. Men det är en sjukdom där alla förstår vad det handlar om.

Utmattningssyndrom är så luddigt. Så svårt att greppa. Det fungerar inte att sova bra i sju dagar och sedan är du botad. Inte ens bra sömn i månader fungerar. Och ju mer du aktivt kämpar – ju sämre riskerar du att bli. Det är som kvicksand. Kämpar du, så sjunker du. Du måste bemästra förmågan att bara slappna av, andas och lita på att kroppen flyter dig till rätt position för vidare flykt.

Slappna av och släppa kontrollen låter väl enkelt? Ja, om det nu inte vore så att de flesta som drabbas av utmattningssyndrom är som mig: Stort kontrollbehov och prestationsinriktad.

Jag ville bli frisk snabbast av alla som någonsin drabbats av utmattningssyndrom – och då kunde jag inte vara heltidssjukskriven så länge. Det vore ju löjligt svag av mig. Så där lade jag grunden till att min väg tillbaka skulle bli extra lång och snårig.

Men det är bara att inse. Kämpa fungerar inte. Det går inte borra ner huvudet, dra upp axlarna och knata i motvind uppför bergstoppen. Kroppen och hjärnan orkar inte. Vila, backa, sluta bli så jävla investerad i allt du gör. Släpp kraven, bli en amöba. Ett flytande intet som svävar fram i vardagen.

Kanske inte riktigt så mörkt. Men ni förstår vad jag menar. Jag behöver lära mig att flyta, inte att simma snabbare.