Hösten har länge varit min favoritårstid. Så länge som jag kan minnas faktiskt. Det är något med krispigheten i luften, med de starka vindarna och färgerna.Men det har jag nog varit inne på förut. Det finns en skönhet i naturens förfall och förberedelse inför vintern. Någon gång under gymnasiet så skrev jag en uppsats i ett nationellt prov om just höstens förträfflighet. Det var ett enkelt område att skriva om för mig.

I den så skrev jag snabbt ihop en dikt inspirerad av en bok jag hade om de hotade fåglarna. I den fanns en bild på en anka som blev nedsmetad av läckt olja på vattenytan. Hemskt. I bildtexten stod det att ankan liknade en svan i sin dödskamp.

Jag är kanske något morbid av mig, men i alla fall. Den där bilden etsade sig fast i mitt sinne och kom att bli en liten inspiration för mitt livs första dikt. Är du nyfiken på den? Jag ska dela med mig. Men skratta inte alltför mycket.

 

”Likt ankan som i sin dödskamp förvandlas till en svan, förvandlas skogen om hösten till Edens lustgård”

Ja, kanske inte så mycket en dikt. Men det var i alla fall ett försök. Och andemeningen står jag fortfarande fast vid. Hösten är paradiset. Det finns en skönhet i förfall. Och min uppmaning till er är att se till att njuta av de få veckor som hösten skiner som starkast.