Livet. Evigheten. Och utmattningssyndrom. Allt tar så lång tid plötsligt. Frustrationen och irritationen över det är gigantiskt.
Lyssna på kroppen säger någon. Varför lyssna på någon som vill gå i snigelfart? Någon som plötsligt inte kan minnas exakt allt. Någon som ibland har svårt förstå hur en får igång pumpen på tankstället.
Jag vill vara mig själv igen. Inte den hyperaktiva och överpresterande versionen. Men mer mig själv. Ni vet, hon som har tålamod, som kommer ihåg saker och som faktiskt orkar vara med – här och nu.

Så vad gör jag? Tjurar över att jag är febrig och förkyld och går på jobbet ändå. Kroppen protesterar men hjärnan vägrar lyssna. Bra Linda. Jättebra.