Fiskmåsungarna på jobbets parkering blir bara större och större. De är fortfarande långt ifrån fullvuxna. De har kvar sina gulliga fläckar och arga föräldrar. Det kan inte vara en alldeles optimal plats att vara vare sig förälder eller barn på. En asfaltsparkering med massa bilar. Hoppas de små överlever!
Det är faktiskt så att det kommit in så många svar i tävlingen att jag beslutat måla två tavlor med mindre baggar. De får skickas som andrapris till två vinnare. Det blir alltså totalt fyra som får hem en Hedenljungsbagge. Det är väldigt roligt med det stora gensvaret. Tack!
En gång för länge, länge sedan tänkte en ung fröken Hedenljung att hon minsann skulle bli konstnär när hon blev stor. Talangen, omgivningen och tålamodet talade emot den drömmen. Sedan skulle hon bli världsmästare i löpning. Det blev några SM-medaljer, varav två guld. Sedan skulle hon bli professor i historia. Det bidde en magisterexamen. Sedan skulle hon bli jounalist – och det blev hon.
Nu har hon i medelålderns vår tagit upp penseln igen och målat baggar. Massor med baggar och de behöver nya hem. Svara rätt på dessa två enkla frågor (de är enkla om du följer mig på sociala medier eller läser hemsidan då och då) och du är med i utlottningen av en gräsgrön guldbagge och en skogstordyvel. Det blir alltså två vinnare som dras. Lycka till!
OBS! Tävlingen avslutas 29 juni klockan 12:00.
Det var en gång en lite skogstokig tant som såg en sådan fin fågel på baksidan av sitt hus. Det var en tofsmes, så liten, söt och tuff. Men den var så långt borta – aldrig att hon lyckades få en vettig bild på den. ”Varför bråkar du så” kunde den lilla tanten höras muttra.
Vintrarna kom och gick. Åren likaså – och tofsmesparet fortsatte hälsa på mestadels när snön låg vit på marken. Den lilla tanten fortsatte att glädjas och vredgas. Skulle det vara så att hon aldrig kom nära den fina fågeln?
Nu var inte tanten av det slaget att hon kastade in handduken. Hon tog helt enkelt ett lakan och spände upp mellan två smala små träd nära fågelmatningen. En trädgårdsstol ställdes också fram.
Här skulle hon kunna gömma sig fint, med ett lakan över huvudet och vilandes på de små trädens kronor och vips skulle det bli ett litet gömsle minsann.
Det var precis så att stativet och tanten fick plats. Vinden greppade tag i lakanen och viftade omkring dem. Till sist var det faktiskt mest så att den lilla tanten liknade ett spöke mitt på blanka dagen. Men vad spelar det för roll när drömmen äntligen blev sann?
Se där! Där är du ju! Den söta och tuffa tofsmesen landade snällt bara en bit från gömslet och kameran fick löpa amok och ta bild efter bild. Den satte sig till och med precis där jag ville ha den. Vilken lycka! Vilken seger för arbetsmoralen!
Nu tänker ni kanske att det är slutet på denna saga? Det kunde det ha varit. Om det inte vore för det faktum att någon dag därefter så beslöt sig tofsmesen att börja besöka matstationen alldeles utanför köksfönstret. Dit den aldrig tidigare vågat. Kanske kände den att slaget var förlorat och nu kunde den bara ge upp? Tanten hade ju redan fått sina bilder. Så den här bilden är tagen genom fönstret och utan gömsle.
Det finns inte så mycket en behöver säga. Det är ljuvligt ute nu. Ja, inte just nu, för det ösregnar ute. Men i går när jag var på väg hem stannade jag till och fotade blommor i överflöd.
De breder ut sig som lila och rosa hav just nu – lupinerna. En ståtlig blomma som samtidigt som den är vacker också är hemsk. Hemsk på det sättet att den tar över hela områden och tränger bort andra arter. Kanske lite som vi människor gör?
Här i byn finns inga stora ängar av lupiner, utan mer måttligt vid dikeskanter. Jag hoppas att det så förblir. För jag vill fortsätta se smörblommor, midsommarblomster, hundkex, rödblära med flera.
Det som jag inte visste om lupiner var att det finns hjärtan på dem. Ja, en del av bladen vrider sig så att det ser ut som små hjärtformade öppningar. Sagolikt vackert. Jag fick tips om att leta hjärtat ifrån en Facebook-grupp där jag är med.
Nu är vi tillbaka till det där igen – att se det stora i det lilla. Att förmå oss att stanna upp och ta in detaljer och inte bara det stora skeendet. Lätt att skriva men ack så svårt att leva efter. Jag är i alla fall glad att jag hittade dessa blommors hjärtan.
Fågelmatningen har slutat och i och med det har det blivit mycket lugnare på baksidan av huset. Nu syns björktrastar skutta runt på gräsmattan och den svart vita flugsnapparen har bråda dagar. Jag kan drömmande tänka tillbaka till höstdagar och vinterdagar då det var värsta rusningen till fågelmaten. Nötskrikan, som jag fotat genom källarfönstret, kunde dundra in och halv skrämma livet ur talgoxarna. Nu är de också borta. Och sommaren har ännu mycket att bevisa om vädret fortsätter så här.
Det kryllar av allsköns bepansrade väsen på och runt gården. Det är verkligen fascinerande hur olika insekter kan se ut. Den på bilden ovan är en purpurlöpare – stor, snabb och fantastiskt fin.
Sedan har jag gjort en alldeles ny bekantskap med en aspglansbagge. Den var inte speciellt välkamouflerad med sin röda rygg. Röd är också nyckelpigan som jag till min stora förtjusning stött på flera gånger den här sommaren. Vilken lycka!
Det är tämligen svårt att reda ut arter på insekter, även om jag gör så gott jag kan. Ibland ber jag om hjälp och det fick jag göra med dessa två. Den röda är en korstecknad örtlöpare och den nedre en flugbagge av arten Cantharis obscura. Tack och lov för likasinnade insektskunniga på Facebook!
Det här med mänsklighet. Det är knepiga saker. När ett plan störtar så brukar det talas om att det berodde på den mänskliga faktorn.
Det var inte datorerna eller maskinerna som var den felande länken. Det var människorna som inte skötte sina jobb. För de var mänskliga och det är väl alltid något fel. Eller?
Det gjordes en rolig stand up om det på Släng dig i brunnen för en evighet sedan. Jag skrattade så jag grät. Men det var sådan där humor som också sved.
Men jag började fundera i de banorna återigen nu ganska nyligen. Hur kan det vara dåligt att vara mänsklig? Att tveka, att vela, att bry sig, att känna och att drömma. Samtidigt är medmänsklighet något fint. Jag blir alldeles förvirrad.
Samtidigt är det så i dagens samhälle att mänsklighet och medmänsklighet inte är något som alltid lyfts fram som något bra. Finns det någon rättighet att kräva andras medmänsklighet? Att be om skydd och hjälp när krig och svält härjar. Att be om hjälp när en inte längre kan hjälpa sig själv.
Det talas om mänskliga rättigheter. Och det finns regler om hur krig ska skötas. Inte direkt så att någon bryr sig om någondera av dessa.
Det bästa vore kanske att införa mänskliga skyldigheter. Vi som människor har som skyldighet att försöka nå våra drömmar, att bry oss om varandra och att hjälpa den som är i nöd. Att skyldigheten inte är att alltid i första hand tänka på oss själva och våra närmsta i första hand. En nog så svår sak.
Sak samma. Världen faller i bitar. Något måste göras. Men det vete fan eller gudarna vad.
Dagsländor är små fascinerande insekter. De lever ett hårt och kort liv. Oftast inte så kort som deras namn låter antyda, men ändå långt ifrån en hel sommar. Dagsländorna lever som larver i vattnet och kläcks sedan för att omvandlas till en bevingad lite märklig insekt. Den här som jag har fotat verkar vara nykläckt. Jag hittade den vid stranden alldeles blöt och lite söt.
Nåja, tänker ni. Vad är det omöjliga uppdraget? Fota en stackars nykläckt ännu ej flygfärdig dagslända? Nej, inte det. Men att få till en skarp bild på en dagslända som dansar ovanför gräsmattan. Det är fasiken en svår uppgift!
Och ni kan ju se hur en av de ”bra” bilderna från mina första försök ser ut. Suddig slända på väg ur bild. Snyggt va?! Full av misströstan knatade jag in och laddade upp bilderna på datorn – och vad hittade jag?! En skarp bild på en flygande dagslända. Inget är omöjligt när en kan ta massor med bilder utan att tänka på framkallningskostnad. Digitalkamera är bäst!