Det är varmt i dag och jag är hemma en hel dag för att bara vila. Jag bestämde mig för att ge mig ut i naturen med kameran. Det är min bästa avkoppling. Det får mig att vara här och nu och inte oroa mig för allt och inget.
Nere i det kaos som egentligen ska vara vårt trädgårdsland så såg jag något stort fladdra runt. Och det stora var en makaonfjäril. Jag blev så innerligt lycklig och glad! Jag har inte sett en sådan fjäril sedan 2 juli 2014. Och då var det min första bekantskap.
Makaonfjärilen är en så kallad praktfjäril och den är gigantisk, enligt svenska fjärilsmått. Den kan bli uppemot 1 dm mellan vingspetsarna och den är helt sagolikt vacker. Jag följde efter den en stund med blicken och stod bara och njöt. Jag hade hoppas på få en skarp bild på den när den flyger, men där gick jag bet. En kan inte få allt i världen – även det en nyttig läxa.
Det är den tiden på året då allt tycks ske så snabbt. Den sista snön försvann och det var som att naturen höll andan. Men så är det inte nu. Björkens blad lyser skirt gröna och gräsmattan behöver sin första klippning. I rabatterna är det fortfarande lite tunt men vårkragarna har börjat få lite konkurrens från vallmo och kungsängslilja.Överallt surrar det och det finns flygfän av alla de slag. Jag tog min macroförsättslins med ut på fotouppdrag på hemmaplan. Det blev mest blomflugor, men även en spindel.
Min favorit så här års är dock grönsnabbvingen. Det är en liten grönskimrande fjäril som verkar ha väldigt brått. Den flyger hit och dit. Den är ganska så svår att få syn på då den smälter in bra i omgivningen. Tack och lov är den inte så fotoblyg utan satt snällt kvar medan jag kom rätt nära.
Solnedgångarna börjar nu ske så sent att de snart nästan inte sker alls. Ja, riktigt så är det inte än, men det märks att vi är på väg åt det hållet. På dessa breddgrader har vi inte äkta midnattssol, men inte långt ifrån.
Någonstans i en gammal skog finns en stubbe som grunnar.
Funderar på det som varit och det som komma skall.
Hur sakernas tillstånd har förändrats och över alla tiders olika visdomens brunnar.
För henne började livet som ett skott i alla fall.
Hon växte och sträckte sig mot himmelen och solens varma sken.
Det var en tid då världens olika väsen förstod hur allt hängde samman.
Att vi alla var en tråd i verklighetens väv och tidens cykliska funktion den härskande idén.
Det var en tid då skogsrå och Näkten i skogen fanns.
En tid då det gällde att inte bara ta utan också ge.
Det räckte inte med att trycka på en gilla-knapp för att få livets plus och minus i balans.
Kanske allt nu skiner i glömskans milda sken och det här inte är en verklighetens minnenas odyssé.
Men tiden gick som den alltid gör och insikten om alltings helhet försvann.
Ack och ve denna förlust.
Google blev folks bästa vän och trots det konspirationsteorierna mark vann.
Trädet växte och kände trots allt en stark livslust.
Orkidén Norna är fridlyst i hela landet.
Men så en dag stod de tre nornorna där redo med sin sax.
De skulle klippa av trädets livstråd och hennes stam bli till ved.
Kom min kära viskade de – nu är det dax.
Trädet strävade emot, krängde och vred.
Men inget hjälpte då vinden oförtrutet i henne drog.
Trädet välte och föll med ett mäktigt brak.
Det var först dagen efter som hon i någon mening dog.
Hennes kropp delades upp till ljudet av gnisslande knak.
Var det någon som de ljuden med sina öron kunde förnimma?
De tvistar de lärde alltjämt om.
Filosofi hit och filosofi dit – inte hjälper det en själ ur sorgens dimma.
Slutet så hastigt och utan förvarning kom.
I hennes bitterhet har hon sett tiden gå.
Från att människorna lät sig styras av årstiderna är det nu mobiltelefonen som har tagit makten.
Naturens rytm och livsande lyssnar ingen längre på.
Facebook, Instagram och vikten att hålla den perfekta fasaden är nu det som håller takten.
Tick tack – tiden går runt på klockan och samtidigt framåt.
Tiden ses som vår fiende något som det alltid är brist på.
Skynda, hetsa, tjäna mer för att kunna köpa mer grannlåt.
Det är den här tidens allena rådande propå.
Men vad vet väl hon – en gammal stubbe?
Hon vill bara att vi stannar och lyssnar på vinden som susar.
Trädet tänker att hon låter som en gammal gubbe.
Men hör på strömstarens kvitter i forsen som brusar.
Lyssna på naturens andetag och koppla av.
Idag lever ni på lånad tid då det tärs förfärligt på naturens kapital.
Du människa är inte världens nav.
Lyssna innan Urd, Verdandi och Skuld kommer till dig med saxen och granskar din livsgärning och dina samvetskval.
Än är det inte försent att rätta det som är fel.
Skala av, skala bort och låt naturen dig lugna.
I skogarna finns allt som kan göra världen och dig hel.
Bara andas och inse att vi alla till mer eftertanke är tvungna.Bilderna som fått illustrera den här lilla sagan är lämpligt nog tagna i en biotopskyddad skog.
Jag är utklädd till Agent Carter och nördpanelens och P4 Jämtlands Fredrik Alverland har gjort affischen, medan jag tagit själva bilden.
Jag har skapat en ny sådan där undersida på sajten. Den finns högst upp i den grå ribban och sidan heter Nörd-Linda. Det är en titel jag gärna skulle vilja ha. På den sidan finns det länkar till de gånger jag medverkat på P4 Jämtlands nördpanel och pratat om teveserier och böcker. Sidan hittar ni HÄR eller i ribban.
Hej. Jag heter Linda Hedenljung och jag har utmattningssyndrom. Det slog till i slutet på februari i år. Den där väggen som alla pratar om. Den som alla bara säger liksom bara dyker upp. Fast så är det faktiskt inte, i alla fall inte för mig. Det är som om jag i slow motion de senaste uppemot fem åren har sett den komma. Den dyker inte bara upp. Jag har vetat om att den finns där framme och jag har försökt svänga, men det har inte gått.
Jag älskar mitt jobb. Jag brinner för mitt jobb. Jag är övertygad om att jag gör skillnad i världen. Det är en förmån att få känna så, men också en fara. För inget är viktigare än jobbet. Inte din kropps signaler om att den är trött. Inte din hjärnas signaler. Jag minns en period för säkert 8 år sedan då jag inte kunde hitta de rätta orden och prata ordentligt när jag kom hem från jobbet. Jag skrattade lite förläget åt det då. Men jag visste att det var ett varningstecken. Jag valde att ignorerade det.
I det skedet av mitt liv var det bara jag, maken och två hundar. Jag kunde krascha varenda helg och liksom tokladda. Jag var ute mycket i skog och mark, sprang flera mil i veckan. Jag återhämtade mig hela tiden. Det är var jag trodde då och kanske var det fel.
Nu med två små barn går det inte att panikladda på helgerna. Mina krav på mig själv som förälder och som journalist är stora. Jag är typisk duktig flicka och en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Så det har blivit som det brukar bli. Jag har anat väggen. Tagit en veckas semester medan barnen och maken hälsar på barnens farmor. Jag har bara existerat på mina villkor och lyckats bromsa lite på vägen mot den där satans väggen. Men jag har inte lyckats vända på allt. Det har bara varit en sorts kortvarigt andrum förrän jag varit på väg i samma fart åt samma håll igen.
Och i februari möttes vi. Jag och den där saken som ingen vill möta. Självinsikten att nu går det inte längre. Jag orkar inte längre. Jag hade slutat sova ordentligt, hade svårt att äta, drabbades av yrsel och hjärtklappning. Panik över att inte hinna med/komma ihåg allt. Och ett ständigt behov av att få vara i fred. Lämna mig ensam. Jag ville bara ligga i ett mörkt rum. Känslan av att inte orka vara vaken mer än några timmar i taget.
Jag tänkte att det skulle räcka med en veckas sjukskrivning. Det blev fler. Många fler. Nu arbetar jag 25 procent sedan några veckor tillbaka. Och det är precis vad jag orkar. Tror jag. Det värsta, eller det bästa, med krocken är den ständiga självrannsakan som pågår. Orkar jag detta? När blir jag pigg igen? Kommer jag någonsin att bli densamma? Så nu övar jag på att be om hjälp och att säga nej. Och jag försöker låta bli att titta för långt framåt. En dag i taget. Ett steg i taget från väggen och se till att inte springa så att en vänder 180 grader och dundra tillbaka åt fel håll.
Det var bara häromveckan som jag tog en sväng på en grusväg som går längst med Indalsälven precis ovanför Midskogs kraftverk. Vattnet var öppet med det låg stora sjok med is på strandkanterna.
Den sista kvarlämningen efter vintern kämpade på i solen. Sedan dess har det hunnit snöa lite till, men allt töade bort. Det är ändå något visst med dessa isflak som långsamt krympte en smält vattendroppe i taget.
Det blir mer vårblommor här på hemsidan. Det gäller att fota det som naturen erbjuder. Så kallat säsongsbetonat utbud. Tussilagon är här bara för en kort period, så det är bara till att njuta av den.
En ny bekantskap är tibasten. Tydligen är det en så kallad lövfällande buske. Den är riktigt fin. Och tydligen oerhört giftig. En ska inte röra den eller få för sig att äta bären som dyker upp senare i sommar.
Giftigt fin! Här finns mer info från Giftinformationscentralen. Jag tänker njuta av den lite på håll framöver. Och kom ihåg – den är fridlyst! Så förutom det hela med giftigheten så är den alltså en hotad art som ska få vara i fred. Det gäller för övrigt även blåsippan. Jag kan för mitt liv inte förstå glädjen i att plocka massor med blommor till en bukett som strax vissnar där hemma. Nog gnällt. Här kommer en närbild på några av tibastens blommor.
Jag arbetar med ord. Men diktande har aldrig varit min grej. Det saknas ett poetiskt uppslagsverk på mitt skrivbord. Att skriva och granska det är mer min typ av galej.
Samtidigt vill jag blåsipppan på något sätt hylla. Med sin skönhet och undersköna lila färg. Det får bli att i orden strunta och hemsidan med vackra bilder fylla. Det om något känns rätt i ben och märg.
Det har kommit en del sjöfåglar till Kråksjön nu. Det finns knipor, fiskmåsar, fisktärnor, sångsvanar och storskrakar. Kanske kan jag ha skymtat en småskrake nu på morgonen med. Men framförallt har en av de snyggaste fåglarna i Sverige anlänt – Storlommen. Den är helt grafiskt fantastisk! En sober färgsättning i svart, vit och mörkt brun. Men ränderna, ack, de fantastiska ränderna, sätter den här fågeln i en klass för sig själv.
Det är varmt i dag och jag är hemma en hel dag för att bara vila. Jag bestämde mig för att ge mig ut i naturen med kameran. Det är min bästa avkoppling. Det får mig att vara här och nu och inte oroa mig för allt och inget.
Nere i det kaos som egentligen ska vara vårt trädgårdsland så såg jag något stort fladdra runt. Och det stora var en makaonfjäril. Jag blev så innerligt lycklig och glad! Jag har inte sett en sådan fjäril sedan 2 juli 2014. Och då var det min första bekantskap.
Makaonfjärilen är en så kallad praktfjäril och den är gigantisk, enligt svenska fjärilsmått. Den kan bli uppemot 1 dm mellan vingspetsarna och den är helt sagolikt vacker. Jag följde efter den en stund med blicken och stod bara och njöt. Jag hade hoppas på få en skarp bild på den när den flyger, men där gick jag bet. En kan inte få allt i världen – även det en nyttig läxa.
