Jag tillhör inte den muntraste av människor. Det har jag aldrig gjort. Så länge jag minns har jag iakttagit omgivningen noga och hållit mig lite på sidan av. Under mina mörka dagar är jag en svartsynt misantrop som mest bara generellt anser att världen och människor är i grunden onda. På mina ljusa dagar är jag en misantrop som tänker att det finns hopp att förändra världen till det bättre. Att en enskild människa kan göra gott och kan göra skillnad.

Men som journalist är det tungt just nu. Vi har en viktig funktion att fylla i det demokratiska samhället. Och jag har gjort skillnad till det bättre i människors liv.
Men vi har problem. Stora problem. Få vill betala för det vi gör och annonsintäkterna på sajterna är skrattretande låga. Det spekuleras om att min arbetsgivare ska dra ner på 75 procent av tjänsterna. Jag vet inte om det är sant. Jag kan bara hoppas att det inte blir så illa. Ledningen dementerar men det enda som sägs är att inga beslut är fattade.

Mediebranschen är i kris. Det vet alla. Och alla vet att vi inte vet vad vi ska göra. Vi testar nya grepp och är allmänt som en hjord i sken som i praktiken springer åt samma håll. Vi vill så gärna överleva för vi vet att vi behövs.
Mediebranschen kan liknas vid en kärlekskrank tonåring som gör allt för att väcka intresset hos sina drömmars man/kvinna/både och. Vi hör talas om att hen gillar ett speciellt band och skaffar därför en t-shirt med bandets namn på. Vi byter nervöst frisyr, nagellack, musiksmak och börjar läsa böcker vi egentligen inte vill. Allt för att väcka hens intresse. Och ibland så står vi där på golvet i gympasalen under skoldiskot och får faktist en dans. Hoppet lever! Det kan finnas en framtid för oss! Men sedan går hen vidare till någon annan. Hoppar än hit än dit. Och vi försöker anpassa oss efter just den sekundens åsikt som hen har. För vi behöver hen. Men hen tittar allt som oftast på oss med förakt i blicken. Hånfullt konstaterar hen hur vi svänger än hit än dit. Har vi ingen självrespekt?

Så här fungerar mediebranschen. Vi ser att du vill läsa om gulliga djur. Om överraskande men triviala saker. Vi vill att du ska komma tillbaka och skriver mer sådant. Vi anpassar oss, men försöker ändå behålla mixen av hårdkokt fakta, kommunala nyheter, trevliga levnadsöden och roliga saker. Kanske mixen dragits mer åt lättsamt material? Alla vill vi ha klickraketer, så kallade viraler.

Men så får vi läsare som klagar på hur ytliga vi är. Hur mycket trams som skrivs. Men du läser det och väljer bort den tunga kommunala nyheten. Samtidigt som du fortsätter klaga på oss surfar du in på någon sajt som enbart återvinner andras virala succéer om hästar som skuttar, pandor som åker rutschkana eller katter i små kartonger.

Allt mer ofta vill jag vara som en trotsig tonåring och ställa mig på torget och skrika: Men nu får det fan vara nog! Jag skiter i dig. Du kan dra åt helvete om du inte uppskattar mig för den jag är.

Ett förhållande kan inte bygga på att en part ger och en part bara tar och tar. Det måste vara ett givande och tagande. Det måste finnas humor, allvar, trohet och förtroende i ett förhållande. Och nu känns det som att jag vill göra slut. Jag pallar inte det här mer. Och när det tar slut så kommer du att få betala priset. Vi kan se fram emot fler utlandsresor inklusive porrbesök för fackförbundsledningar och politiker. Mer svågerpolitik och jäv. Mer korruption och rent ut sagt usel ledning av stat och vård. Då vill jag stå där som en svartklädd emo-tonåring och bara le hånfullt och säga: Du får fan skylla dig själv att samhället gick åt helvete. Du brydde dig inte om mig. Så nu skiter jag i dig.

Men det är visst inte särskilt konstruktivt att tänka i sådana banor. Vi ska föreställa vara vuxna och kunna resonera oss fram till en bra lösning. Vi kanske kan gå i parterapi ett tag? För vi behöver dig och du behöver oss.

Jag avslutar med en stilla önskan. Fundera på dina läsvanor och dina önskemål. Fundera på om det kanske inte kan vara värt att bli en bidragande part i förhållandet. Inte bara bidra genom att dyka upp då och då. Utan kanske också ta och betala notan någon gång. Teckna ett e-abonnemang på en tidning. Visa oss att du bryr dig. För vi bryr oss om dig. Låt det inte ta slut.

Ändra fram till mitten på 1980-talet användes kanariefåglar som en slags varningssignal i kolgruvor. När syrenivån sjönk så blev fåglarna oroliga eller rent av svimmade. De fick sitta i burar som ett levande larm. De räddade många gruvarbetares liv genom att utsätta sig för fara.

Kanariefåglarna gjorde det ofrivilligt. Det gör inte vi. Just nu är det fria samhället och demokratin i fara i världen. I Turkiet passar presidenten på att förbjuda 131 medier och fängsla journalister. I Kina har två journalister dömts för att de förde in förbjuda tidningar över den interna gränsen i Hong Kong. I Kina förbjuds oberoende granskning av sociala och politiska frågor på internet. I Polen har friheterna inskränkts. I Brasilien mördades nyligen en journalist. I Sverige höjs det röster om att den fria pressen är för fri. Om att offentlighetsprincipen är för omfattande.

Kom ihåg en sak. Journalister är demokratins kanariefåglar. När vi hotas, när vi varnar för samhällsutveckling och när vi rent ut sagt bara plockas bort – då är demokratin i fara.