Det är den där tiden på året. Då färgerna i naturen slåss om uppmärksamhet. Den tiden på året då Kråksjön breder ut sig spegelblank och stilla för att låta solens sista strålar skapa ett färgfyrverkeri på både vatten och himmel. En tid att njuta av och att minnas. De mörkare tiderna är på väg. En slags fröjd även det. Men nu ikväll låter jag mig frossa i rosa och tänka på gnistrande snö och becksvart mörker någon annan gång.
Jag hittar inte riktigt rätt ord denna morgon. Det är måndag och lite småkyligt i luften. Det talas om sommarvärme senare på dagen. Ute på Kråksjön ligger dimman först tät för att sedan långsamt smälta bort i de första solstrimmorna. Det är magiskt och jag har använt de orden tidigare.
Men jag vet faktiskt inte riktigt vad jag annars ska skriva. Så jag slutar försöka och visar i stället de bilder jag tog på väg från hemmet och ut på 87:an. Det blev fyra stopp för det gick bara inte att låta bli.
Världen blir mer färgsprakande på hösten. Speciellt rönnarna och lönnarna. Det rimmar kanske lite tokigt så där. Men det är ju sant. Jag har inga lönnar att fota på gården, men väl några små rönnar. Och bilder som bevis på deras ljuvliga höstdräkt.
Ute på Kråksjön dansar älvorna i dimman på vattenytan. Dimman glider i vågor över vattnet och solens första strålar ger ett gyllene sken åt trädtopparna. Det är en magisk stund och ack så kort. En liten stund senare och allt är jämngrått. Älvorna är borta och likaså det guldfärgade ljuset.
Det kan inte bara vara jag som ser det. Visst gör i det också? Det flygande tefatet som kamouflerar sig i dagens solnedgång.
Det är säkert närmare två år sedan jag såg den. Den vackra praktfjärilen Sorgmantel. Den här flög runt på baksidan av huset mitt under den storm som härjade länet. Den hade riktigt svårt med flygandet och landade rätt snart i blåbärs- och kråkbärsriset.
Jag har bott i den här byn i sju år nu. Och jag har hört alla prata om den huggorm de sett på byvägen nedanför mitt hus. Maken såg en huggorm på gräsmattan förra året. Men jag? Nada! Ingen ringlande liten varelse så långt ögat och kameraobjektivet har nått.
Tills idag det vill säga. En snäll bybo kom och ringde på dörren för att meddela att det nu minsann låg en huggorm på vägen. Tänk så snälla grannar det finns! Så jag slet med mig kameran och stegade iväg. Och som ni kan se så fick jag en hel del bilder på den fina ormen. Så nu kommer en formlig orgie av huggormsbilder.
Det finns många saker jag är svag för. Choklad, trocadero, vampyrer och skalbaggar är några av dessa saker. En annan sak är sten. Jag älskar stenhus och stenmurar. Det ska såklart vara natursten. Något annat duger inte.
Häromveckan tog familjen och jag oss en lång utflykt ända upp till Gråsjön. Det ligger bortanför Kallsedet och det tog rätt många timmar att köra dit. Vad det var som lockade? Skifferladugårdar från 1800-talet.
Det fanns två stycken med intakta väggar och några fler som var mest stenhögar. Det var makalöst att strosa runt i fjällnära miljö och se dessa skifferstenar som mödosamt staplats till väggar. Naturen vill ta över men området sköts av Länsstyrelsen i Jämtlands län för att vi ska kunna få njuta av dessa underverk. Vägen dit stängdes i och med ripjaktens start. Från allmän väg är det cirka 5 kilometers vandring när vägen är stängd, då den är öppen handlar det om 400 meter till första skifferladugården.
Var förvarnade. Nu kommer en bildkavalkad nästan utan dess like.
En del dagar bara är som de är. Just den här dagen är tack och lov på väg mot sitt slut. Och vilket slut sedan. En himmel som stod i brand. Kanske ett slags salut över att ännu en dag läggs till handlingarna. Jag tittar och njuter. Stillhet är bra. Mörker är bra.
Jag fick ett meddelande strax före midnatt. Norrsken – ut med dig. Så klart att jag lydde ordern. Norrsken är ingen sak att bara rycka på axlarna åt. Det är en fantastisk ynnest att få se, även om det kommer bli många fler norrsken framöver i höst och vinter.
